Jag,blogga?

Hmmm...ska jag verkligen? Blogga alltså. Läser ganska många bloggar och fascineras och förundras över att så många har så mycket att säga varje dag. Har jag det? Vi får väl se;)

Har i skrivande stund inte bestämt mig för om detta ska bli en allmän blogg eller om det bara ska vara min helt privata "skriva av sig blogg". Men läser ni det här så vet ni vad jag bestämde mig för.

Att jag börjar blogga just nu är mest för att få ner mina tankar "på papper". Jag är en i grunden positiv,trygg,glad,stabil och stark person men ibland dippar man, (no shit ;) )

Fick en MS-diagnos i januari 2010 och har hittills haft 4 skov. Tog det hyfsat bra konstigt nog. Fick cancer 2008 och även om jag inte är friskförklarad än så mår jag bra och är inte rädd för att den ska komma tillbaka. Cancer är mer laddat, cancer = död...Men jag klarade det (!!!) och därför så kändes inte MS som en big deal till en början. Fick till en början ta sprutor (Rebif) 3 gånger i veckan och de gav influensasymtom i 10 månader. Tyvärr visade det sig nyligen att jag bildat antikroppar mot InterferonBeta som Rebif innehåller, så nu har jag bytt till Copaxone. Kruxet är att jag nu måste ta spruta VARJE DAG :-( Inte riktigt vad jag hade tänkt mej! Inga influensasymtom av de här sprutorna men blir öm och svullen i flera dagar där jag sticker,kroppen får liksom aldrig vila. Så just nu är jag konstant trött!  Har lite svårt för att erkänna för mig själv att jag inte är "Superkvinnan" och att jag inte kan göra precis allt som jag brukat göra, även om jag i stort sett lever precis som vanligt.

Det är både skönt och jobbigt att MS inte syns. Det är jobbigt att behöva förklara varför man inte orkar gå på en vanlig promenad utan att stanna och vila och förklara att man är trött mest hela tiden. Det ser ju inte ut att vara något fel på mej;) 

Har ett kanonstöd i familj,vänner och kollegor tack och lov! <3 Men även där är mina tankar kluvna...jag gillar att bli peppad, gillar när folk säger att jag är en kämpe, att jag fixar det! Det ger mej en spark i baken och får mej att fortsätta. Men IBLAND vill man bara få vara svag,få lov att känna att det är skit utan att få ett glatt heja-rop; "Du som är så stark, du fixar det här". .Jag förstår att man vill väl med de orden, men som sagt ibland orkar man inte ha smilet på. Livet kommer ikapp en ibland och om man bara får tjura en stund så är det lättare att kämpa på sen ;)

Jaha tänker ni, ska det här vara någon sjukdomsblogg? Men det kan jag säga att det INTE kommer att vara. Men eftersom det handlar om min vardag och det här ingår så kommer det troligtvis någon kommentar då och då.

 

Det var ett långt första inlägg men det funkar nog, att skriva av sig menar jag.

Känns bättre redan:)

Hej puss ses!